sofiiasegna, bloggen om mitt liv!

Jag saknar vartenda sekund. Jag saknar vänskapen, jag saknar att ha någon som man verkligen kan prata med, jag saknar att ha sin andra halva vid sin sida, jag saknar att skratta så som du och jag gjorde, jag saknar mitt andra hem.  Allting har blivit helt förändrat och jag vet inte vad jag ska göra!? Vem ska jag lyssna på? Jag skulle nog ha skrivit om ett vägskäl mellan vänner och vänner i nationella uppsatsen istället. Att välja mellan vänner och vänner. Varför har det blivit såhär? Jag vill verkligen inte det. Jag saknar allt med dig. Att se dig gå åt ett annat håll gör så ont. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag visste inte är vänskap kunde göra såhär ont, men det gör det. Att gråta över en vän, trodde inte jag att jag skulle vara med om. Allt är säkert ett stort missförstånd, det är vad jag hoppas på. Men kan vi inte bara ställa allting till rätta? Kan inte allt bara bli bra, så som det var förut. Jag vill inte gå runt och tänka mer. jag vill vara glad och lycklig... med dig! Det här låter som ett kärleksbrev, och det är det nästan. Men jag vill bara att du ska förstå hur det är, hur jag känner  för jag tror inte att du vet vad du tar ifrån mig. Jag vill finnas här för dig men jag vill inte vara ett objekt som man bara kan komma och prata med om något har hänt och sedan bara gå vidare till någon annan som om ``life goes on´´.
Jag vill inte lämna dig och jag kommer aldrig att göra det heller men jag tycker att det här är så himla jobbigt. Det är det ända jag pratar om och det ända jag tänker på. Jag vill bara rensa huvet från alla tankar. Du sa att allt skulle bli bättre, det kändes som om vi hade pratat ut. Men ändå känns det som om inget har hänt?!
Ska jag be till änglarna och hoppas på att dem kan hjälpa mig?...
Jag älskar dig!

En vän sa en gång: Riktiga vänner sviker inte... Är det här svek?